dentifrice

.

Jag glider fram på vattnet. Inga träd syns, bara en röd, blå himmel kan jag se. Vattnet är strömt, men inte jätte. Jag flyter med. Funderar på att kasta ankar. Men skulle det hjälpa? Kanske skulle jag aldrig kunna dra upp ankarn igen… Mitt största hot är stenar, och andra hinder i vattnet, och sand. Att åka på grund. Just nu, ja, just nu, gjorde jag det. Jag har bara inte insett det innan, men om jag tänker på det, så har jag ju faktiskt gått på grund. Men varför är himlen så vacker, vattnet så klart, luften så varm. För jag är lycklig. Fast att jag ligger på grund. Jag släpas i sanden, försöker komma ut ur det. Men näe, det är inte så lätt. Jag har ju inte brottom, inget att leverera, kanske är livet en del av det. Man fastnar på grund, och så är det. Man behöver inte fly, man kan glida igenom det. Man behöver inte uppleva en svart himmel, grumligt vatten och bitande vind. Kanske är det helt enkelt bra att ligga på grund!? Jag sitter fast, och när jag ända sitter där i sanden, tänker jag, att jag har så mycket mer tid att tänka nu. Jag flyter inte längre. Jag behöver inte stressa, för livet är en del av att komma ut ur grundet, och det behöver man inte stressa med. Jag, jag känner mig som en båt. En liten hallonbåt? Eller en gammal träbåt. Jag är en snabb båt, och en långsam båt. Jag är lätt att styra, och svår att styra. Men en sak vet jag. Jag har inte fått panik av att sitta fast i sanden. Och det är jag stolt över.